Samverkan, samgående og samarbete

På riksplanet nöjer man sig inte med samverkan. Allt talar för att de båda centralorganisationerna Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet går samman och bildar ett nytt förbund för kommuner, landsting och regioner.

Det nya förbundet kommer, om kongresserna nästa år följer styrelsernas enhälliga förslag, att börja verka efter nästa val, det vill säga 2007. Kansliet ska börja jobba redan vid årsskiftet 2004-2005.

Redan nu har de båda förbunden en långt gående samverkan. Man sitter i samma hus, man har flera gemensamma avdelningar, politikerna har gemensamma beredningar och förbunden talar allt oftare med en gemensam stark röst. Inte minst mot staten i olika frågor som gäller det kommunala och regionala självstyret, som kommun- och landstingspolitiker anser allt mer hotat. Dessutom laddar man gemensamt för att vara beredda inför den översyn av ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och landsting, som av statsminister Göran Persson betecknats som en av mandatperiodens viktigaste uppgifter.

Samverkan är en sak och samgående ett annat och förra veckans styrelsebeslut har föregåtts av stor vånda och osäkerhet inom de båda organisationerna. Tvivlen på det nya storförbundets förträfflighet har inom Kommunförbundet inte alltid följt partilinjer, det har heller inte varit en tydlig skillnad mellan stora och små kommuner. Förespråkarna för ett nytt förbund har haft som huvudargument att den lokala och regionala nivån på så vis blir starkare gentemot staten. Motståndarna tycker att kommunerna ska vara starka på egen hand och kunna samarbeta också mot olika regionala nivåer när det behövs.

Till skillnad från sin centralorganisation ser Sveriges kommuner inte samverkan som ett steg mot samgående utan snarare som ett sätt att undvika att gå ihop till större enheter. Många kommuner är idag egentliga för små för att klara de uppgifter de är ålagda. Man någon ny våg av kommunsammanslagningar är inte att vänta. Varken medborgare eller politiker vill ha större kommuner. Förlusterna för demokratin skulle bli större än de ekonomiska vinsterna.

I stället samarbetar man. Ibland med stöd av de 125 miljoner staten anslagit för ändamålet. Ibland för att det då blir lättare att få EU-pengar. Oftast för att man kommit fram till att det blir bäst för alla parter på det viset.

En mellanstor, mellansvensk kommun som Borlänge är, enligt en beräkning som statsvetaren Markus Gossas gjorde för KommunAktuellt i våras, engagerad i ett 60-tal olika samarbeten. Alla områden finns representerade — räddningstjänst, näringslivsfrågor, kommunikationer, turism, miljö, ekonomi, information, IT, utbildning, socialtjänst, vård, energi, teknik och samhällsplanering. Mest samarbetar man med grannkommunen Falun, därefter med den konstellation som kallas Mittdalarna och förutom Falun och Borlänge består av grannkommunerna Säter, Gagnef och Ludvika. Trea på samarbetslistan kommer länet. Vissa samarbeten rör sakfrågor och har inget som helst samband med geografin.

Ytterst handlar alla dessa projekt om ekonomi. Antingen om att spara pengar eller satsa pengar. Politisk majoritet betyder inte ett dugg. Risken är dock uppenbar att demokratin kommer i andra hand. Att politiker och tjänstemän driver på projekt som man ser leder till ökad effektivitet och chans till utveckling och glömmer bort att vinsterna inte alltid är lika uppenbara för medborgarna.

I fjol ordnades en tävling om vem som var Sveriges bästa samverkanskommun. Vinnare i konkurrens med ett 40-tal olika projekt blev Haparanda-Torneå. Juryns motivering löd: “Baserat på en långsiktig samverkansvision bygger man pragmatiskt ihop två territorier trots administrativa, juridiska och nationella gränser. Med planerna på ett gemensamt stadscentrum fulländas visionen.”

Problemet är att medborgarna inte delade visionen. I en lokal folkomröstning i samband med valet den 15 september röstade Haparandaborna nej till planerna på ett gemensamt centrum. Valdeltagandet var visserligen det lägsta i landet, men 52 procent av de röstande var emot centrumplanerna. Ett chockresultat, inte minst för socialdemokratiska kommunalrådet Bengt Westman, som satsat hårt på projektet. Som en följd av valresultatet har han beslutat att lämna kommunalrådsposten. Han lämnar dock inte politiken utan ska som fullmäktigeordförande ägna sig åt att utveckla demokratin i Haparanda.

Hur det går med centrumbygget återstår att se, fullmäktige ska ta ställning i december. Det mesta talar för att bygget bromsas, men att samverkan fortsätter. Både över och inom nationsgränserna.