Den som är gladast vinner!

Göran Persson har själv på senare tid förefallit både glad och nöjd. Det svenska EU-ordförandeskapet, hans tydliga ställningstagande efter 11 september, de ekonomiska återhämtningarna har gjort att både statsministern personligen och hans parti har haft en lång period av framgång i opinionsmätningarna. Göran Persson som länge ansågs som en belastning för sitt parti har börjat anta rollen av folkkär landsfader.

Bland övriga partier är minerna betydligt dystrare. Opinionsmätningarna ger inte de borgerliga partierna mycket hopp om att de ska kunna ta makten. Visserligen framträder moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna då och då tillsammans, men alla vet att de är djupt oeniga om familjepolitiken och att de inte har någon självskriven statsministerkandidat.

Den socialdemokratiska regeringens stödpartier är heller inte särskilt muntra. Miljöpartiet riskerar att hamna under fyra procents-spärren och åka ur riksdagen. Vänsterpartiet är långt ifrån partiledaren Gudrun Schymans mål om att bli ett 20 procents-parti. Så om Göran Persson har rätt i att den som är gladast vinner är det han själv som blir valets segerherre. Det enda möjliga hotet är att s-väljarna tar ut segern i förskott och inte bryr sig om att rösta. Forskare har varnat för ett fortsatt sjunkande valdeltagande.

Sverige väljer samtidigt ledamöter till riksdag, landsting och kommuner. Och så lär det förbli. I våras begravdes frågan om skilda valdagar för överskådlig tid. Motivet var i första hand oro för att valdeltagandet annars skulle sjunka ytterligare. I valet 1998 röstade 81,4 procent av de röstberättigade i riksdagsvalet. I kommunvalet, där även invandrare som bott längre i landet får rösta, var valdeltagandet 78,6 procent. Lågt med svenska mått mätt, men högt i jämförelse med exempelvis Norge och Finland, där 59,8 respektive 55,8 procent deltog i det senaste kommunvalet.

Den gemensamma valdagen gör att de kommunala frågorna kommer i skymundan i svenska valrörelser. Nästan all uppmärksamhet koncentreras på riksdagspartierna och rikspolitikerna, som när det är valrörelse har lätt för att glömma att alla beslut inte fattas i Stockholm.

Om socialdemokratiska valvinden blåser lika stark i kommunerna, som opinionsinstitutet förutspått i riksdagsvalet, kommer partiet att få egen majoritet i 60 kommuner, vilket är fyra gånger så många som idag. Det är dock långt ifrån säkert. Sambandet mellan resultaten i de olika valen är inte längre så entydigt. Ökad röstsplittring, lokala partier och starka personligheter gör kommunvalet mera oberäkneligt.

Därför kunde vänsterpartiet i Bergslagskommunen Norberg öka med osannolika 157 procent i förra valet. Under ledning av den lågmälde pragmatikern Kent Persson, som i fyra år regerat tillsammans med borgarna ökade partiet från 18,7 till 48,1 procent. I riksdagsvalet fick vänsterpartiet 25,2 procent i Norberg.

Andra partier har i andra kommuner haft framgångar som inte kan tillskrivas partiledarnas framträdanden i TV utan lokalt politiskt arbete. Kommunala kandidater har varit ute och träffat människor i deras vardag på mackar, i matbutiker och på fotbollsmatcher. De har skapat trovärdighet för sitt parti och sin person genom att samtala med människor om det som är viktigt i deras vardag.

Utan ett visst mått av glädje och lust vid sidan av de politiska ambitionerna blir det inga sådana samtal. Människor har knappast lust att samtala om de känner att de möter en ideologisk försäljare som bjuder ut politiska idÈer eller om de anar en egoistisk karriärist bakom flygbladen. Väljarna måste känna att det finns en människa bakom orden. En människa som vet vad hon vill och tycker att det ska kul att jobba för att åstadkomma förändringar..

Demokratins paradox är att det är det som är ogjort som räknas, inte det man åstadkommit. En valrörelse är en tid av ansvarskrävande, av ifrågasättande och av krav på besked av hur det ska bli i framtiden. Därmed dominerar de frågor medborgarna är minst nöjda med. Den politiker som pressas om bristerna i äldreomsorgen vinner inga debattpoäng, och kanske heller inga röster, på att påpeka att budgeten är i balans och att låneskulden har minskat. Knappast heller den som pekar på det nya kulturhuset när idrottsfolket kräver en fotbollsarena.

Trots politikens allvarliga sidor måste det finnas plats för glädjen. Den som enligt ledaren för Sveriges största parti är nyckeln till framgång.

2002 års svenska valrörelse har varit trög i starten. Därmed kan vi fortfarande hoppas på en valrörelse där det finns utrymme för glädje. Det vore bra för både för valdeltagandet, synen på politiker och för demokratin.

Tegning: Sven Tveit